Mer än bara Djungelrestaurang

Som Max har tjatat om att få åka till Classic Forrest, djungelrestaurangen..

Igår kväll fick Max äntligen som han ville när vi åkte tillbaka till Classic Forrest, djungelrestaurangen. Han har tjatat om att han vill åka dit sedan vi kom tillbaka från förra besöket ungefär. Den här gången kom vi dit lite tidigare än sist och en man i cowboyhatt lockade in oss i en elbil för att ge oss en rundtur. Tydligen är det inte enbart en restaurang utan det är även en resort där de dessutom håller på att bygga ett slags äventyrsbad. Eftersom det här inte är Sverige var det helt okej att vi klättrade runt i det halvfärdiga badet och kikade. Det låg verktyg lite här och var och det saknades räcken vid det som ska bli vattenrutschkanor men vi fick en ganska god bild av det hela. Det öppnar i april, tre dagar efter att vi åkt hem..

När vi väl kom till restaurangen for Max runt som en tok och skulle visa mormor och Gösta allt överallt på en gång. Till hans stora besvikelse kom inte den gigantiska fisken fram den här gången. Kvällen avslutades med att Max skuttade runt mellan några stenar och ramlade i vattnet, mitt bland svarta svanar och fiskmatsätande fiskar. Som tur var gick vattnet knappt upp till låren på honom men han fick panik eftersom han trodde att fiskarna skulle äta upp honom.

Idag har vi provat den gasspis som vår hyresvärd gav oss igår. Vi kan lugnt konstatera att det är klart enklare att laga mat med den än med den värdelösa elspisen vi använt hittills. Det blev friterade calamares och räkor samt lite grillade räkor. Mamma testade friterade räkor för första gången och gillade det. Barnen är inte lika enkla att övertala att testa seafood så de åt spagetti.

Imorgon tänkte vi åka en sväng till Koh Samet. Nu har vi hängt runt Pinary Park i tre dagar och känner för att se en annan strand. Om mamma och Gösta också vill det återstår att se. De är helt klart mer nöjda med stranden och vattnet än vad vi var första gången vi kom hit! :)

Positivt överraskade av Kambodja

Munkar i orange kläder lyser som klara prickar i Angkor Wat.

Sent igår kväll kom vi tillbaka från Kambodja. Det kändes som vi varit på väg i en hel evighet, mest för att vi tillbringade fyra timmar vid gränsen med att vänta på den bokade taxin. Vi tillbringade två hela dagar och tre nätter i Siam Reap, där vi ägnade den ena dagen åt Angkor Wat.

Angkor Wats berömda siluett.

Att se Angkor Wat var helt fantastiskt. Det är svårt att greppa hur stort området egentligen är och att inse att det är flera olika tempel där Angkor Wat är det största av dem. Vi lät hotellet boka en guide åt oss och fixa fram två tuk tuk som körde oss dit, mellan de olika templen och därefter tillbaka till hotellet. Guiden, en 24-årig kille som kallades Rom, fick en ansträngande dag. Milla fattade genast tycke för honom och krävde att få hålla honom i handen och när hon började bli trött ville hon bli buren, av honom. Det var 36 grader varmt och hans skjorta var helt blöt av svett men han bar henne snällt ändå. Det första hon sa när hon vaknade i min famn efter lunch var ”var är den där killen?”.

Rom pekade med en hand, den andra höll i Milla, antingen i famnen eller bara i handen.

Fast Rom verkade inte tycka det var enbart jobbigt med uppmärksamheten.

Jimmy och jag hade tänkt hänga med halva dagen eftersom vi inte trodde Max och Milla skulle orka mer i värmen. Men det gjorde de, de var med till slutet även om Max vid något tillfälle inte ville se flera ”skit-tempel”. Milla påstod dagen efter att hon ville följa med mormor och Gösta till museet och se ännu flera stenar. Man kan tycka att hon borde vara ganska mätt på stenar efter en dag vid Angkor Wat.

Max och Jimmy framför ett träd som tagit över en bit av ett tempel.

Mormor gick sin väg, hon vägrade titta på när vi lät barnen klättra.

Max och Milla hittade ett hål i ett av trädens rötter.

Max köpte en Buddha-staty och tyckte det passade bra att visa den framför Angkor Wat.

Är det 36 grader varmt och solsken blir man törstig. Milla köpte en vattenflaska och envisades med att bära den själv. Hon vägrade ta emot hjälp av någon och har numera ett skavsår på lillfingret efter sin envishet.

Som tur är fanns det ganska mycket skugga och det blev många vattenpauser under dagen.

Några barn såg Max och Milla i ett av Angkor Wats fönster när de kikade ut. De vinkade och kom klättrandes upp till oss, på templets utsida. Milla tyckte att den lilla tjejen var hennes kompis och tog hennes hand för att ta med sig henne. När vi hann ifatt guiden, mormor och Gösta hade vi de fyra barnen med oss i släptåg. Barnen tyckte Max tröja från Koh Chang, med en elefant framifrån på framsidan och bakifrån på baksidan, var hur kul som helst och skrattade gott när han snurrade runt för att visa den. Milla grät över att vi var tvungna att lämna dem på trappan till templet.

Max och Milla med barnen på Angkor Wats trappa.

Milla fick åka framför tuk tuk-föraren hem från Angkor Wat.

Mormor och Gösta åkte i en egen tuk-tuk tillsammans med Rom.

På väg tillbaka till hotellet passerade vi en gata där det låg ett antal restauranger som såg väldigt fina ut. Det var en bit från stadskärnan där priserna drivits upp en del på grund av de fem miljoner turister som varje år besöker staden. Vi tänkte att det kunde vara trevligt att äta på en lokal krog och knatade dit framåt skymningen. Det var då vi såg vad det var för restauranger, när de tänt all neonbelysning, vridit upp volymen till musiken och radat upp de lättklädda kvinnorna vid ingången. Det kändes helt enkelt inte som rätt ställe att äta middag med Max och Milla. Vi lyckades hitta en tuk tuk och tog oss ner till pub-street ändå. Vi hittade en restaurang där vi åt. Strax bredvid vårt bord lekte några barn och Max och Milla lärde sig leken ”sparka flip flops”. De följde nog inte reglerna för de andra barnen spelade vidare själva och lät dem spela lite bredvid. Men det verkade de inte märka.

På det hela taget var Siam Reap en väldigt ren och fräsch stad. Klart bättre än vi hade väntat oss. Även trafiken var bättre än vi trott. Kambodjanerna kör lugnare än vad thailändarna gör och dessutom är det högertrafik i landet. Däremot var de på barnen mer än vad thailändarna är. Vi har hittills tyckt att speciellt Milla fått väldigt mycket uppmärksamhet i Thailand men det var nästan ingenting. På en nattmarknad i Siam Reap omringades vi av ungefär tio kambodjaner som skickade Milla mellan sig och klämde på både Max och Milla. Ingen av dem hade någon tröja på sig eftersom det var så varmt men när vi fick frågan varför för femte gången satte vi på dem det. Milla var i sitt esse och blev fotograferad till höger och vänster. Ibland undrar vi hur många facebook-sidor hon egentligen finns på.

Vi blev helt klart positivt överraskade av Kambodja. Vi hade väntat oss fler fattiga människor och tiggare men egentligen såg vi bara två riktiga tiggare. Vi såg fattiga och människor som råkat ut för minolyckor men de sålde någonting istället för att tigga. Vi köpte en cd med khmer bröllopsmusik av ett band med män som samtliga hade någon form av protes och av en benlös man på en skateboard köpte vi en bok om vad som hände i Kambodja under Pol Pot.

Vi kommer definitivt att besöka Kambodja igen, men nästa gång blir det en resa enbart till Kambodja. Avslutar med lite bilder från gränsen mellan Kambodja och Thailand. Det dras många träkärror fullastade med diverse varor och lump mellan länderna. En kärra såg extra tung ut så Jimmy hjälpte till uppför en liten backe.

Tung last.

Nu vet vi varför en thong taew kallas för en grisbil, de är ganska lika.

Sprit och cigaretter är billigt vid gränsen. En liter svensk Absolut kostade drygt 50 och en limpa cigaretter runt 20 kronor.

Nytt land – nya äventyr

På väg att passera gränsen till Kambodja vid Poi Pet.

Idag blev en tidig morgon. Redan klockan 07 hämtades vi av en taxi som körde oss till Poi Pet vid den kambodjanska gränsen. Föraren körde väldigt lugnt och stadigt, något vi inte är så vana vid, och han förvarnade oss om att maten i Kambodja inte var något speciellt att hänga i julgranen. Lite mer än tre timmar tog resan och han släppte av oss med löftet att hämta oss klockan 15 på fredag. Max lyckades efter två steg snubbla på sina flip flops och drog i backen rätt i gatan. Medan blodet rann nedför knät försökte vi trösta, tvätta och plåstra om så gott det gick. En äldre, ganska skitig man ville hjälpa till och klämde på såret ungefär som på en finne. Det resulterade enbart i att Max skrek i högan sky, vi andra var inte heller så imponerade av hjälpen så Jimmy viftade bort honom. En skinnbit avlägsnades och sen sattes plåster i ett kryss över såret. Max kunde som tur var gå så vi gick mot gränskontrollen. X antal blanketter, visumsansökningar, köer, stämplar och kontroller var vi äntligen över gränsen där en statsanställd turistinformatör fiskade upp oss. Max och Milla var lagom trevliga efter tidig morgon, utebliven lunch och stekhett inlandsklimat men vår statsanställde man, Mr Chom Rong, visade oss till en gratis shuttlebus och åkte med oss i den till buss- och taxistationen. Där förklarade han att vi kunde växla till oss riel om vi ville till en kurs av 3 600 riel för en dollar. Med drygt 200 000 riel på fickan, lite baht och en hel del dollar, köpte vi taxibiljetter för 10 dollar styck till Siam Reap. Mr Chom Rong lovade att boka taxi och hjälpa oss över gränsen på fredag för totalt 1 000 baht. Återstår att se om vi blir hämtade alls.
För två år sedan färdigställdes en ny väg från Poi Pet. Tidigare tog resan till Siam Reap mer än fem timmar men tack vare den nya vägen klaras samma resa numera av på mellan två och tre timmar. Dessutom är vägen rak och väldigt plan eftersom Kambodja mellan Poi Pet och Siam Reap är plattare än Skåne. Max satt i mormors knä längst bak i minibussen med packningen, Milla satt i mitt knä bakom passageraren i framsätet som för övrigt var Gösta. Bakom oss satt Jimmy. Därutöver var det tre japaner, två ryssar med en bebis samt två holländare i bussen. Chauffören gjorde sitt bästa för att vi skulle komma fram fort, varje gång han körde om någon tutade han minst fem gånger, för att uppmärksamma dem på att han kom eller bara få dem att flytta på sig. Bland annat var det en polisbil som han tyckte var i vägen för honom.
Mr Chom Rong hade sagt att bussen inte skulle göra några stopp men det gjorde den ändå, bara en liten bit från Siam Reap. För att få låna toaletten var man tvungen att handla och drickan var dyrare än i Thailand. Med känslan av att ha blivit blåsta steg vi på bussen igen och fortsatte färden. Väl framme blev vi avsläppta på en dammig bakgata där flertalet tuk tuk-förare erbjöd sina tjänster. Tuk tuk i Kambodja är inte samma som en tuk tuk i Bangkok. Här är den en vespa som man satt en vagn på, det ser ut som att vagnen tidigare dragits av en häst. Vi klev in i två tuk tuk och åkte ungefär en kilometer för fem dollar. Sen ville föraren att vi skulle boka en tur runt Angkor Wat med dem, precis som alla andra förare verkar det som, men vi ville bara in på hotellt, Angkor Home Hotel. Vi blev ombedda att slå oss ned i ett rum intill receptionen sen kom en servitör med blöta handdukar och juice till oss. Receptionisten kom med nycklarna och åkte med i hissen för att visa rummen. Mamma och Gösta fick ett fönsterlöst rum men lyckades byta till ett annat. Vårt rum var väldigt fräscht.
Efter nästan en hel dags resa lockade poolen och till skillnad mot i Pinary Park så svalkade den här. Sen gav vi oss ut på stan med planen att promenera till den gamla staden. Men eftersom vi inte ätit lunch och klockan nästan var fem övertalade jag samtliga att vi skulle utfodra Max och Milla på närmsta restaurang så att de höll för promenaden. Vi betalade maten och ölen i riel och langade fram 35 000 pengar. Sen fortsatte vi. Sträckan som såg ganska kort ut på kartan, bara två rödljus sen höger och två rödljus till, tog lite mer än en timme. Dessutom var vi tvungna att titta i en krokodilskinnsaffär, köpa lite rambutans och huvudvärkstabletter till Jimmy. När vi väl valt middagsrestaurang var det mörkt. Där var det happy hour vilket betydde att ölen kostade 0,5 och drinkar 1,5 dollar. Jimmy och jag åt tre rätters kambodjansk meny för fyra dollar. Till förrätt fick vi vårrullar, huvudrätt gul curry och till efterrätt stekta bananer. Mamma och Gösta delade på en pizza som nästan var dubbelt så dyr. Vi rullade nästan ut från restaurangen och gick mot nattmarknaden. Där fanns allt vi behövde och inte behövde. Jimmy har letat efter en klocka ganska länge och nu hittade han en som han slog till på. Milla snubblade och la sig raklång, slog i munnen och knät och blödde från båda, samtidigt såg Max helt slut ut så vi tog en tuk tuk tillbaka till hotellet för att sova. I morgon blir en lång dag när vi ska kolla in alla tempel i Angkor Wat!
Bilder kommer när vi är tillbaka i Ban Phe.

Man ska be om hjälp med ryggen


Mammas rygg efter en dag på stranden med solskyddsfaktor 15 egenhändigt insmort. Varför be om hjälp när man kan så bra själv? :)

Gårdagens lärdom för min mamma, man ska be om hjälp när man smörjer solkräm på ryggen på sig själv. Även om hon har väldigt långa armar så är de inte tillräckligt långa. Jag frågade henne till och med om jag skulle hjälpa henne men nej då, det skulle jag inte. Hon kunde så bra själv och har nu den snyggaste solbrännan i området!

Besök från Sverige

I fredags fick vi långväga besök, något Max och Milla sett fram emot. Vi väntade besökarna vid lunchtid men eftersom vi inte riktigt visste hur det gick för dem åkte vi en bit neråt vägen och åt lunch. Det blev full fart tillbaka när vi fick ett sms om att de stod vid bommen in till Pinary Park. Numera kan vi berätta att en sareng blir en ganska vinglig historia med två barn som studsar i sätena samtidigt som de ropar ”mormor, mormor”.

Milla och mormor på stranden.

Mamma och Gösta hade varit på resande fot i drygt ett dygn men trots det släpades de med till poolen för att svalka sig. Max och Milla ville dessutom visa sina simkonster. Frågan är om mamma lyckades slappna av speciellt mycket när Milla plaskade runt under ytan utan simpuffar? Gårdagen tillbringade vi på stranden precis nedanför området. Eftersom Gösta fyllt år sedan vi åkte fick han en present av oss som skulle testas. Ett fiskespö. Fast fiskarna verkade gilla räkor mer än bläckfisk som agn men något riktigt napp blev det inte. Vi ska prova att fiska från en pir i Ban Pha och se om det nappar bättre där.

Gösta testar sin present

Igår kväll var vi på grannstranden och åt middag. Vi var ett sällskap på 19 personer och Pom, som har bageriet här i Pinary Park, hade beställt middagen.

Dukat med massor av mat.

Vi satt på stranden och åt mellan sex och åtta olika thairätter, tittade på solnedgången och försökte sen skicka iväg papperslyktor. Tyvärr var det ganska blåsigt så lyktorna funkade inget vidare. En lyfte men fastnade i ett träd. Som tur var slocknade den utan att trädet började brinna. De övriga lyfte inte ens, de snurrade på marken och blåste iväg längs med backen.

Idag, söndag, har vi inga direkta planer. På tisdag åker vi till Siam Reap i Kambodja för att titta på Angkor Wat. Så det kan vara ganska skönt att bara slappa.

Första födelsedagen avklarad

Idag är det Jimmys födelsedag! Självklart fyllde han 25, om någon undrar. Eftersom vi kom hem sent igår kväll blev hans födelsedagsfika på sängen något torftig men vi tog igen det senare på stan när vi fikade ordentligt.

Vi kom tillbaka från Pattaya igår kväll. Det har varit intensiva dagar och det kanske inte var så konstigt att barnen satt så här när vi väl ätit middag:

Vissa kvällar är det bättre än andra att Jimmy sparat trettioelva avsnitt av Bumbibjörnarna på sin telefon.

Vi har besökt ett vattenland där vi ägnade ett antal timmar åt att åka vattenrutchkanor. Både Max och Milla sprang själva upp och åkte samtliga banor tillsammans med en svensk tioåring som de hittade där. Väl nere i poolen fångade vi upp dem och drog dem ur vägen så att de inte skulle bli pååkta.

På Pattaya Park finns sex olika vattenrutchkanor att välja mellan.

När vi väl lyckades få ut barnen från vattenlandet var klockan över 17. En pannkaksvagn lockade med mango- och bananpannkaka innan vi började fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka till hotellet.

Det var tur att vi åt pannkaka eftersom det dröjde flera timmar till innan vi åt middag.

När vi väl kom tillbaka till hotellet lämnade vi våra blöta badkläder, sen gick vi ut för att hitta middag och titta på stan. Vi gick och vi gick och vi gick innan vi till slut hamnade på KFC. Fast eftersom vi käkar thai nästan varje dag både lunch och middag kändes det okej för oss att göra det. Vi kollade lite på en marknad innan vi tog oss tillbaka till hotellet för att sova. Nästa dag åkte vi till Sriracha Tigerzoo som är ett av världens största tigerzoo. En parkarbetare berättade att de hade drygt 400 tigrar där. Och vad vi såg säkert lika många krokodiler.

Ovanför tigrarna hängde små burar med mat. För 100 baht fick man 20 skott till ett luftgevär. Genom att pricka buren öppnades den och maten ramlade ner i huvudet på tigrarna.

Givetvis fick man mata krokodilerna också för 50 baht, tyvärr var pinnen så tung att varken Milla eller Max klarade av att hålla den. När en krokodil högg var även den ganska tung.

Tillbaka i stan gick vi förbi ett ställe där man kunde få fiskmassage. För 100 baht fick man sitta så länge man ville med händer och fötter i ett akvarium med hungriga fiskar. Både Max och Milla påstod att de ville göra det men inte Jimmy. Vi betalade för tre personer men Milla var nöjd efter tre sekunder. Det var läskigare än hon tänkt sig när fiskarna smaskade på hennes fötter. Jimmy fick ta över hennes plats och Max bytte ut fotmassagen mot handmassage.

En i personalen höll fast Jimmys ben tills han vant sig vid känslan. Han skrek av skratt under tiden.

Vi kollade in stranden i Pattaya och konstaterade att det finns klart fler parasoll och solstolar än i Ban Phe. Vattnet var mycket brunare också.

Efter en lång promenad gick vi tillbaka mot hotellet men pausade på en liten bar vid en ganska stor parkering.

Max och Milla hittade några barn som de lekte med och det kändes okej att släppa lös Milla som större delen av eftermiddagen tvingats sitta still i vagnen.

Vi hade utsikt därifrån över vårt hotell, Nova park.

Vi tog ett dopp i poolen på hotellet och sen gick vi ut på stan igen.

I Pattaya finns barer överallt med tjejer som dansar runt en stripstång på borden.

Max fick höra ”baby, I love you long time” för första gången och vi käkade indiskt till middag. Det blev en sen kväll och dagen efter checkade vi ut från hotellet. Vi lämnade vår väska i receptionen eftersom vi skulle bli hämtade på hotellet av en taxi framåt kvällen. Sen gick vi ut på stan, igen.

Jimmy förundras över ledningarna.

Vi hittade ett shoppingcenter där vi tillbringade ett par timmar. Eftersom både Max och Milla var halvgriniga på grund av för lite sömn var de inte så roliga att ha att göra med i 32 graders värme och stekande solsken. AC kändes välkommet.

Där inne hittade vi en godisaffär med lösgodis, importerat från Europa. Det var ganska gott.

Köpcentrumet sett från översta våningen.

Väl ute från köpcentrumet gick vi på resväskshopping och sen tog vi taxin tillbaka till Ban Phe. Det var väldigt skönt att komma tillbaka till Ban Phe igen. Pattaya är helt galet och hysteriskt, det är kul att ha sett det men tre dagar känns nog, lugnet och tystnaden här är skönare.

I morgon kommer mormor och Gösta och hälsar på oss!

Helt galet i Pattaya

I morse åkte vi till Pattaya. Vi hade betalt för två säten i en minibuss men till vår stora glädje var det bara vi i bussen. Föraren passade på att kräva 100 baht för barnen, han ville väl ha ut lite extra pengar på resan.
Knappt en timme senare stannade vi utanför hotellet som ligger någonstans i Pattaya. Efter en snabb lunch drog vi på oss badkläder och gick för att leta upp en taxi. En taxiförare gav oss ett ok pris på 200 baht till Pattaya Park men det var först när han drog fram hjälmen som vi insåg att det var moppetaxi det handlade om. Men vi klev på varsin moppe med varsitt barn o satte de enda hjälmarna på Max o Milla. Tydligen var det helt fel för de skrattade och krävde att vi bar hjälmarna. Tur var kanske det för hjälmen var så stor att den höll på att flyga av mitt huvud så på Millas lilla huvud hade den ju inte suttit kvar. En snabb resa genom Pattayas gator senare anlände vi till Pattaya Park där vattenrutchbanor lockade. Både Milla och Max åkte som galningar innan vi till slut, fem timmar senare släpade dem ur poolen.

När vi skulle tillbaka till hotellet insåg vi att vi inte visste var det låg. Tydligen finns det flera olika Nova Park också. Mobiltelefonen, där vi hade antecknat hotellets adress, hade vi lämnat på hotellet. En taxichaufför ringde ett par samtal och lyckades reda ut adressen och när vi lämnat badgrejerna gav vi oss ut igen för att hitta middag. Det jobbiga när vi är iväg på kvällarna är att även Max kroknar till slut. Vi har vagn till Milla och Max är superduktig på att gå men när klockan närmar sig nio tigger han Milla om att få sitta där. Det är i längden lättare att bära henne så oftast får han det till slut. Det är många som tittar roat på honom där han åker. Thaiarna har knappt vagn alls och där sitter en sexåring och åker.
Pattaya är en helt galen stad och på varenda bar står tjejer och dansar runt en stång. Frågan vi ställde oss är vart ett tjejgäng som reser till Pattaya för att festa tar vägen?

Skräpig paradisstrand

Idag åkte vi tillbaka till Mae Rumphueng, stranden jag tidigare skrivit så gott om. Den brukar vara väldigt mycket finare och mindre skräpig än Suan Son Beach, där vi bor, men inte idag. Synen som mötte oss var den här:

Mae Rumphueng, det skulle kunna vara paradiset om det inte vore för allt skräp.

Det sjuka var att vattnet var otroligt klart och fint medan stranden var en katastrof. Här och var hade skräp krattats ihop i högar men nedanför högarna fanns en lång rad med mera skräp. Det kändes inte speciellt trevligt att behöva gå genom en skräpremsa för att nå vattnet. Många gånger finns det glas, gamla fiskedrag och andra vassa föremål bland skräpet också. Jag hoppas bara att det görs något åt det hela så att stranden blir som den brukar igen.

Igår hade vi tjejdag. Milla och jag åkte tillsammans med Annika och Matilda till Rayong. Det första som hände var att den thongthaew som vi åkte med var smetfull. Vi klämde in oss ändå och medan Annika och jag stod som ostbågar mitt emellan de båda sätena så satt Matilda och Milla i varsin tants knä. Efter en dags shopping kom papporna och bröderna och mötte upp oss och sen åt vi pizza tillsammans. Milla fick en liten fläkt som hon var väldigt glad åt.

Med sin fläkt, på väg hem från tjejdagen.

Fem minuter senare såg hon ut så här:

Fläktbladen fick vi ta loss eftersom milla fixade en rastatott på sig själv. Vi fick loss det hela när vi kom hem och lyckades trassla upp håret också. Förhoppningsvis har hon lärt sig något..

Själv köpte jag ett objektiv på vår tjejdag. Ett Sigma 17-70 mm 2,8-4,5. Med det kan man ta ganska roliga närbilder på krabbor bland annat.

Men även på Jimmys öga.

Just nu sitter jag på vår framsida. Max och Milla har dragit iväg nedför gatan till några grannar, dit Milla går när hon får chansen. Ska gå och göra dem sällskap!

Milla och Max socialiserar med samtliga på gatan.

Poolhäng, sarengbyte och ylande hundar

De två senaste dagarna har vi tillbringat vid poolen. Den har äntligen blivit ok igen och både Max och Milla har saknat den rejält. Därför har vi knappt kunnat få dem utanför området och än mindre till stranden. Eftersom solen steker över poolen hela dagen har samtliga vissa delar av kroppen som är ganska röda. Max under ögonen på kinderna, Jimmy på axlarna, armarna och ryggen, Milla nederst på ryggen och Carro i ansiktet. Därför är det väldigt lägligt att morgondagen inte är någon baddag. Milla och Carro ska till Rayong för tjejdag tillsammans med några grannar, Annika och hennes tioåriga dotter Matilda. Jimmy och Max ska samtidigt ha killdag med Annikas man, Patrik, och Matildas lillebror, Edvin. Exakt vad killdagen innebär är ännu oklart.

Klart nyare än den gamla, Max sover under en filt på golvet och Milla på bakre sätet.

För någon vecka sedan bytte vi sareng. Den vi hyrde första månaden kändes alldeles för osäker i och med att det inte fanns några ryggstöd. Dessutom var den svår att styra och ganska rackig. Den nya sarengen kostade dessutom bara 400 baht mer i månaden och den är definitivt värd 100 kronor mer i månaden. Dessutom finns det fler säten än i den gamla och när det krisar får båda barnen plats att sova, i farten.

I Pinary Park där vi bor, finns det en hel del hundar som också bor här. En liten tik bor precis utanför vårt hus och är ”vår” hund. Det är tur för henne att hon inte varit inblandad i de senaste morgnarnas ståhej, då hade hon inte varit speciellt poppis hos oss. En tik löper och tre hannar slåss om henne. 05.30 drar de igång och sen håller de på varierande länge. Vi har ägnat oss åt mordiska tankar på morgonkvisten och givetvis vaknar Milla av allt skällande utanför dörren. Vi håller tummarna för att hannarna gör upp om tikens gunst så att vi kan få sova lite längre i morgon bitti. En morgon för ett par veckor sedan var det en hund som ylade och skrek i högan sky på gatan. Vi rusade ut för att se vad det hela handlade om och synen som mötte oss var smått komisk. Kanske inte för den inblandade tiken men ändå.. En hanhund hade fått till det med en tik. När hundar parar sig fastnar de i varandra ett tag och uppenbarligen sitter de fast ganska hårt. En annan hanhund var tydligen svartsjuk på deras förhållande för han gav sig på den hanhunden som satt fast i tiken. Tiken var en ganska liten sak så när hanhunden tvingades försvara sig for hon som en liten vante efter honom. Hon låg med huvudet i marken och satt fast med rumpan i vädret. Varje gång hanhunden rörde sig släpades hon efter honom och varje gång det hände skrek hon högt och hjärtskärande. Jimmy försökte jaga iväg hunden som störde och gav dem lite andrum att bli klara. Det hela skapade en del frågor hos Max och Milla och ingen av oss kände att vi ville ta blommor och bi-snacket där och då. Så vi valde den lätta vägen, självklart hade de båda satt sig i tuggummi och fastnat i varandra. Max köpte det hela men undrade såklart hur lång tid det skulle ta innan tuggummit lossnade..

I dagarna har vi bokat hotell i Pattaya. På måndag åker vi dit för att på två dagar hinna med vattenland, tigerpark och krokodilfarm. Det lär bli intensiva dagar!

Krokodil och jättefiskar på djungelrestaurangen

I mer än en vecka, ända sedan innan vi åkte till Koh Samet, har poolen varit grön och giftig. Poolskötaren jobbar med den dagligen men antagligen är cirkulationen av vattnet för dålig så det spelar inte så stor roll vad han gör, när det är över 30 grader varmt blir den grön på en gång. Ger er en bild så ni förstår exakt hur grön den är..

Skylten är uppe så att alla förstår att det inte är ok att bada. Om nu någon skulle känna för att doppa sig i den gröna sörjan..

Som tur är har havet blivit bättre. I lördags regnade det hela dagen och efter det försvann de manetliknande grejerna som gjorde havet till en stinkande gegga. Skräpigt är det som vanligt på stranden. Det sägs bero på översvämningarna i Bangkok i höstas och är tydligen mer omfattande än vanligt.

Både Max och Milla har provat på att få massage på stranden. Första gången somnade Milla mitt i alltihopa, den andra gången hade hon inte ro att ligga still, massagetanten gav henne två flätor i håret istället.

Två flätor klarade hon av att sitta stilla för i alla fall.

Men Max njöt av ryggmassagen!

Max gillade massagen men tyckte det var lite svårt att ligga still i slutet. En halvtimme räcker mer än väl.

Igår kväll åkte vi till Tamnanpar natural spa utanför Ban Phe där det finns en ganska speciell restaurang, Classic forrest. Det är en ganska speciell miljö på restaurangen med mycket gångar och broar över sjöar och bäckar där det simmar fiskar och svarta svanar som gärna låter sig matas. Dessutom fanns där en monsterfisk i en damm, den var ungefär en halvmeter bred över ryggen och mer än två meter lång. Det var inget problem att få Milla att hålla sig från kanten inför tanken på att bli fiskmat vid ett eventuellt fall i vattnet.

Vattenfall i Tamnanpar natural spa och Classic forrest.

På Classic forrest äter man bredvid vattnet mitt i djungeln.

Även toaletterna på restaurangen är speciella och djungelliknande.

I vattnet simmar hungriga fiskar.

För 10 baht kunde man köpa en påse fiskmat vilket alla gjorde, kanske inte så konstigt att det fanns monsterfiskar på två meter.

På restaurangen kunde man dricka goda drinkar, vilket vi givetvis gjorde. På menyn fanns klassiska thailändska rätter men även stekar av olika slag, däribland krokodilstek. Fast med tanke på priset på stekarna var portionerna väldigt små.

Jimmy gillade de giftiga drinkarna.

Max tyckte krokodilen smakade fläskkotlett eller kanske lite som kyckling.

Milla vågade smaka krokodilen och gillade det skarpt, hon ville hellre ha pappas krokodilstek än sin egen friterade fisk.

Precis nedanför alla barnen simmar en gigantisk fisk på över två meter.

Classic forrest, eller Djungelrestaurangen som den allmänt kallas, var häftig och helst hade Max velat äta middag där varje kväll. Men det har vi inte budget för. Istället åt vi middag på marknaden idag. Varje måndag och torsdag är det marknad i Ban Phe och där hittar man allt i prylväg. Dessutom lagar de alla sorters mat där och dessutom är det billigt. Kvällens middag kostade en sjundedel av gårdagens. Miljön var inte lika ball men maten är lika god. På marknaden kan man roa sig med att titta på folk, det finns det gott om där. Dessutom fick vi se en fin solnedgång på vägen in till Ban Phe. Eller vad tycker ni?

Solnedgång över huvudgatan i Ban Phe.