Hemma igen med massor av minnen


Milla fick nya flätor i håret en av de sista dagarna av en av massagetanterna på stranden.

Vår resa är slut och vi undrar var de här tre månaderna tog vägen? Vi lämnade Ban Phe i måndags morse, Ban Phe som vuxit på oss. I början var vi inte helt odelat positiva men den lilla staden och området har vuxit med tiden. Vi har trivts hur bra som helst och hoppas verkligen att vi kommer tillbaka någon gång.

Utsikt över partyön, Koh Samet, från Ban Phes strand.

Precis som vi inledde avslutade vi resan, i Bangkok. Det är lätt att märka att både vi och barnen vant oss vid landet när vi jämförde de första dagarna i Bangkok med de avslutande. Den här gången gick vi ännu mer än förra gången och även om vi hade vagn med till Milla gick hon också mer själv eftersom hon ville det. När vi frågade om hon skulle sätta sig i vagnen svarade den envisa ungen:

”Nej, om jag går på trottoaren går jag själv men om vi går på vägen så håller jag i vagnen, så är det.”

Fast Max var fortfarande lite avundsjuk på Milla för möjligheten att sitta i vagnen. Han gick hela dagarna utan att klaga men när vi berömde honom för det kunde han inte låta bli att påpeka det för oss.

”Jag bara går och går och Milla är bara lat.”

Taxin som körde oss från Ban Phe till Bangkok hade den sämsta chauffören vi åkt med hittills. Sättet att köra gick ut på att trampa på gasen i tre sekunder och därefter släppa gasen alternativt bromsa lika länge. Sen funderade vi på om det var något fel på bilen eftersom han körde max 70 kilometer i timmen den första timmen av resan på motorvägen. Vi kom i alla fall fram till slut och när vi lämnat all packning på hotellrummet gick vi till Baiyoke Sky hotel, Bangkoks högsta byggnad med sina 309 meter, som låg inte långt från vårt hotell, Eastin Makkasan Bangkok.

Självklart kollade vi utsikten från Bayioke.

Från 88:e våningen såg vi hela Bangkok.

Efter Baiyoke tog vi en tuk tuk till Khao San Road, back packer gatan nummer ett som varken Jimmy eller jag besökt på 15 respektive tolv år.

Max fick äntligen den hennatatuering på ryggen som han velat ha hela resan. Det väckte en del uppmärksamhet på gatan när han kom gående utan tröja med en jättedrake på ryggen.

Från Khao San Road tog vi en båt på Chao Phraya River. Vi tog en local boat vilket innebar en del trängsel men ett väldigt lågt pris, 15 baht, alltså ungefär tre kronor, per person.

På Chao Phraya River.

Vi klev av vid Wat Pho och insåg till slut att det var en speciell dag. Delar av stan var avstängd, det var många poliser i rörelse och när vi stod uppe på ett tempel sköts en lång salut. Efteråt bjöds det på mat och dricka i templet. När vi gick förbi ropade flera personer åt oss att det var gratis mat och de som serverade maten tyckte det var jätteroligt att försöka få Max och Milla att smaka svart gele. De gillade det inte. När vi lämnade templet rådde det en kuslig stämning på gatorna. Efter att ha sett x antal avsnitt av zombie-serien Walking Dead var det lite läbbigt. Gatorna var helt tomma på trafik och det var inte speciellt mycket folk i rörelse heller. Max och Milla passade på att springa som tokar. Hur ofta kommer de att få chans att springa hur som helst på tomma gator i en av världens största städer? En dam försökte hejda dem med hänvisning till bilarna och bjöd på kokoskolor för att få dem att stå stilla. Hon förklarade att det var en nationell sorgedag, att myndigheterna berättat att det var den 100:e dagen efter drottningens systers dödsdag och att det var därför så mycket affärer och kontor var stängda. Hon berättade också att hon hade tio katter hemma och att hon hade varit och köpt kattmat. Katterna var också anledningen till att hon aldrig varit i Ban Phe eftersom hon inte lämnade Bangkok så ofta.

Wat Pho i Bangkok.

Den liggande Buddhan i Wat Pho var enorm.

Bild på drottningens syster som den nationella sorgedagen handlade om.

Öde gator i Bangkok hör inte till vanligheterna.

Tisdagen ägnade vi åt Dream World, ett nöjesfält en bit utanför Bangkok. Vi åkte dit med en otroligt pimpad taxi där det fanns skyltar om vad som var förbjudet i bilen.

No bom bom här inte.

Dream World var en hit, förutom att Max och Milla var för korta för många av attraktionerna.

Max favorit-attraktion, Super Splash. Den var som en kort och mer blöt variant av Flumeride på Liseberg. Super Splash var en lång backe upp och en lång backe ner. Eftersom det inte var någon kö alls lät de Max sitta kvar längst fram ett antal varv på rad.

I snölandet var det -4,5 grader, både Max och Milla frös i sina shorts trots att de fick låna tjocka jakor. Max shorts var dessutom genomblöta så han hackade tänder rejält. Därför åkte vi bara pulka en gång innan vi gick ut i värmen igen.

 

Onsdagen inleddes med poolhäng på tionde våningen där vi hade utsikt över Bayioke.

Sen tog vi en tuk tuk till MBK, ett gigantiskt köpcenter, och satt fast i bilköer som aldrig tycktes ta slut. Vi gjorde inte om misstaget utan tog skytrain tillbaka på eftermiddagen.

På kvällen åkte vi tillbaka till Khao San Road eftersom Jimmy ville köpa en väska där. Som tur var hittade vi en tant som sålde grillade kackerlackor men eftersom hon sa att dem och gräshopporna var för starka för ett barn köpte vi de här smaskiga larverna istället.

Det krävdes att jag käkade en larv först men sen provade han faktiskt! Fast han ville inte ha mer än en.

Efter middagen passade Max på att skrämma skiten ur Jimmy och mig när han helt plötsligt försvann. Vi höll på att betala middagen som vi ätit på gatan och spände fast Milla i vagnen när jag frågade Jimmy var Max var. Jimmy hann vråla Max rätt ut tre gånger innan han dök upp längre bort på gatan. När paniken och lättnaden blandats resulterade det i en rejäl utskällning. Tydligen ville han hitta den där killen som gjorde henna-tatueringen på honom, ett antal kvarter bort. Han hann inte så långt.

Hemresedagen, torsdagen, packade jag medan Jimmy, Max och Milla roade sig i lekrummet på hotellet. En vinnande deal för oss båda eftersom jag njöt av att slippa barnen ett tag och Jimmy njöt av att slippa packa. Eftersom vi shoppat en del i Bangkok hade vi inte längre plats för alla saker och därför hade vi köpt ytterligare en väska. För att jämna ut viken mellan väskorna krävdes en del ompackning. När vi åkte till Thailand hade vi två ganska sparsamt packade väskor med oss, när vi lämnade hade vi fyra stora, smetfulla väskor. En portier på hotellet lyfte inte ens på ögonbrynen när han hjälpte oss ner med packningen. Tydligen brukar hotellets gäster ha hur mycket packning som helst med sig för han frågade om vi varit i Thailand i två veckor. När vi checkat ut fördrev vi tiden på stan. Vi trängdes i gränderna i Chinatown, åkte lite mer båt på Chao Phraya och åt lunch på Khao San Road. Där hade en del tjuvstartat Songkran, det thailändska nyåret, med tillhörande vattenkrig.

Varken Max eller Milla beklagade att de blev skjutna på.

Hemresan gick bra och en timme i Wien, jämfört med de 14 vi spenderade där förra gången, kändes som en dröm. När vi klev av i Stockholm var både Max och Milla maximalt uppskruvade trots att de varit vakna i sju timmar redan. De såg fram emot att leka med kompisar hemma och flygvärdinnorna undrade om vi gett kaffet till dem istället för att dricka det själva. Det känns helt okej att vara hemma men allvarligt, det här är inte det väder jag förväntat mig i mitten av april. Är det här vår kan vi lika gärna hoppa över den och ta sommaren direkt.

Ska det vara så här i mitten av april?!

Det är ju så här vi vill ha det!

Var kom alla grejer ifrån?!

Vi har börjat packa och undrar nu var alla grejer kommer ifrån? När vi åkte hit hade vi två väskor som var halvfulla, nu har vi fyra väskor som är smetfulla. Det är till och med så vi diskuterar att köpa en ny, större väska i Bangkok och byta ut en av de gamla. Vi har redan tidigare köpt två väskor, en som är hur stor som helst och en i lite mer hanterbar storlek. Så egentligen tycker jag att vi borde klara oss men det gör vi nog inte.
Idag frågade vi en av tjejerna som jobbar i området om hon är intresserad av alla råvaror som vi inte gjort av med. Alla andra åker ju hem ungefär samtidigt som oss så det känns mest lönt att ge det till någon inhemsk. Så i morgon ska vi packa ihop en kasse till henne. Alla leksaker som vi inte tar med oss ska vi lämna på bageriet i området för vidarelämning till en doktor som driver ett barnhem i Bangkok. Men frågan kvarstår, var kommer alla grejerna ifrån?

Glad påsk på er!

Skärtorsdag på Suan Son Beach. I går var det klart väder för första gången på länge, säkert en hel vecka, kändes det som.

Igår ägnade vi oss åt sol och bad. Den senaste veckan har det varit ganska mulet och även regnat en del men inte igår. Då sken solen från en klarblå himmel, temperaturen var ungefär 34 grader och sikten klarare än på länge. Trots barnens protester släpade vi med dem ner till stranden, Max vägrade sätta på sig badbyxor eftersom han minsann inte tänkte bada. Det gjorde han till slut ändå, i sina jeansshorts. Det var ovanligt lite skräp i vattnet, jag tror det var första gången jag gick i och badade utan att få en plastpåse som trasslade sig runt benen.

Lunch ville Max äta i Ban Phe på ett ställe där de hade väldigt gott stekt ris så det gjorde vi. Efter lunch blev det poolhäng och Jimmy har nu bevisat att vi fortfarande kan bränna oss, trots att vi har en bra grund, han har ganska ont på axlarna idag. På kvällen provade vi en restaurang som ligger strax innan Ban Phe där vi inte varit tidigare. Något vi ångrade när vi fick vår mat eftersom det var väldigt gott. Vi har undvikit fisk ganska mycket eftersom vi tycker att den vi ätit har smakat dy men i går åt vi både makrill och havsabborre och det var helt klart över förväntan!
Idag åkte vi till Rayong och Laemtong, shoppingcentrat där. Vi hade lovat Max Mc Donalds till lunch och sen tänkte vi besöka kvällsmarknaden i Rayong som vi hittills inte varit på. Max och Milla var i sitt esse och for runt som galningar och busade med varandra typ hela dagen.

Leklandet på Tesco Lotus i Rayong.

Mellan Laemtong och marknaden gick vi till ett annat stort varuhus och hittade en stor lekhörna. För 30 baht var, alltså inte ens 10 kronor, fick barnen leka där en halvtimme. Det gjorde de och kom ut lagom svettiga och varma.

Två dagar i veckan är det marknad i Rayong.

Efter varuhuset gick vi på marknaden och konstaterade att alla marknader är mer eller mindre lika. Dessutom känns det inte värt besväret att stå i Rayong och pruta när vi nästa vecka ska till Pratunam i Bangkok, där många i Rayong och Ban Phe sägs köpa sina varor. Max och Milla handlade frukt som de konstaterade att de inte kommer att kunna hitta i Sverige. Mangosten är just för tillfället Max stora favorit tätt följt av rambutan och guava. Eftersom Max snappat en hel del thai och en hel del engelska fixar han enkelt att fråga hur mycket något kostar och även att handla det själv. När Milla dessutom hälsar och säger tack så mycket på thai till handlarna blir de alldeles till sig,

Max köper ett kilo mangosten på marknaden i Rayong. Milla charmar till sig provsmakning av olika sorters frukt.

Vi handlade mat som vi tog med till busstationen där vi satte oss på en bänk och åt. En äldre gubbe tyckte det var roligt att stirra på oss när vi åt, så det gjorde han ungefär två meter ifrån oss. Det kan ha varit för att Max satt i Millas vagn och åt och han tyckte att han såg för stor ut för den. Anledningen är oklar men därefter försökte han övertala oss att ta en taxi istället för songthaew till Ban Phe men vi klämde in oss på det fulla flaket. När vi väl kom tillbaka till Ban Phe var Milla lite trött och jag orkade inte fälla ihop vagnen när vi skulle åka sareng så hon fick sitta i vagnen i sarengen. Antagligen är det hennes säkraste åktur eftersom hon nu satt fastspänd.

Första gången fastspänd i sarengen.

Tillbaka i Pinary Park kan man tycka att de borde vara rätt trötta av dagens aktiviteter men inte då, de ställde sig och spelade fotboll på gatan i mörkret. Det var ”bara” 30 grader varmt så när de väl gick in var de inte så fräscha, det är tur vi har en dusch..
Imorgon är det oklart vad vi ska göra. Sista lördagen här, påskafton och allt. Vi har nog aldrig firat så lite påsk som i år. Jimmy ropade glad påsk till barnen i morse när vi konstaterade att de nog inte ens visste om att det var påsk. Vi får väl koka lite ägg och måla så att de får någon påskkänsla alls, sen får vi väl fixa påskäggsjakt fast utan påskägg och med bara godispåsar. De överlever nog ändå. I natt, långfredagen, är det fullmåne här, visst är det fint? Glad påsk!

Fullmåne över Suan Son Beach.

Jakt på grillad kackerlacka

Bakom alla moppar döljer sig ett myller av marknadsstånd.

Två dagar i veckan, varje måndag och torsdag, är det marknad i Ban Phe. Halva marknaden utgörs av mat av alla de slag och resten är kläder, skor, vapen och diverse krimskrams. Utanför marknaden finns ett fåtal bord där besökarna kan äta den mat de handlat och det är många måndagar och torsdagar som vi antingen ätit där eller tagit med oss mat hem. Givetvis köper vi alltid för mycket mat eftersom det är väldigt billigt och det finns så mycket som vi vill prova. En del grejer har varit hur goda som helst, andra har smakat pyton. Vissa grejer har vi inte vågat prova alls.

Grodorna ligger tillagade på rygg och mannen delar en groda för att göra sin speciella rätt av dem.

Marknaden i Ban Phe är väldigt välbesökt och speciellt i den del där maten finns är det extremt trångt. Det tenderar att bli ganska svettigt.

Trängsel på marknaden.

 

Spett med olika sorters korv och bullar som smakar fisk, bland annat.

I måndags hade vi ett speciellt uppdrag under vårt marknadsbesök. Max hade förklarat för oss att han ville prova grillad kackerlacka och det kunde vi ju inte neka honom. Vi har vid tidigare marknader tittat på de grillade krypen och förfasats över att äta dem men nu hade han bestämt sig. Vi letade länge och väl och hittade till slut en kvinna som sålde allehanda kryp.

Max kollar in larverna.

Det låg stora kackerlackor på en tallrik och simmade i någon sorts sås. Det såg inte alls speciellt trevligt ut och kvinnan lyckades med diverse tecken att förklara för oss att krypen måste skalas och därefter lagas till i någon maträtt. Max uttryckte sin besvikelse när han insåg att han inte skulle få knapra på någon kackerlacka.

”Ska det vara så svårt att hitta kackerlacka så vill jag inte ha någon!”

Vi har lovat att vi ska försöka hitta grillade sådana när vi kommer till Bangkok. Får se om han fortfarande vill prova då.

Värdelös fyrhjuling tog oss inte uppför berget

Varje gång vi sett en fyrhjuling har Max tjatat om att få hyra en. Så igår gjorde vi slag i saken. Vi lämnade sarengen hemma och drog iväg med en fyrhjuling och en vanlig skoter. Jimmy konstaterade efter någon kilometer att den var svag och dessutom vobblade ganska mycket om det gick snabbare än 40 kilometer per timme.

En helt värdelös fyrhjuling.

Vi tog oss genom Ban Phe och stannade för att köpa vatten. Sen vägrade fyrhjulingen att starta. Jimmy lämnades på en bänk och jag tog både Max och Milla på skotern för lite äkta thaistyle-körning, ett barn framför och ett bakom. Vi körde tillbaka till uthyraren och förklarade problemet, hon lovade en mekaniker om tio minuter och skrev sitt telefonnummer på en lapp, om vi skulle få fler problem. Mekanikerna dök upp samtidigt som vi kom tillbaka till Jimmy och efter tio minuter hittade de problemet. Jimmy tyckte det var väldigt pinsamt när de förklarade för honom att stoppknappen inte fjädrar ut automatiskt när fyrhjulingen stängs av utan måste tryckas in en gång till. Sen gick det bättre att starta den.

Utsikt över Ban Phe från ett litet berg.

Bakom Ban Phe finns några små berg som vi tidigare försökt åka upp i med sarengen. Den orkade knappt halvvägs och därför var målet givet nu när vi hade en skoter och en fyrhjuling och bara var två personer på varje. Uppför det första berget gick ok, sen lämnade Milla och jag Jimmy och Max halvvägs upp för det andra eftersom Jimmy inte litade på att fyrhjulingen skulle orka. Milla och jag tittade på en utsikt till och såg då även det första berget.

Trots det disiga vädret anar man piren i Ban Phe ute i vattnet.

Efter lunch beslutade vi oss för att lämna tillbaka fyrhjulingen. Istället tog även Jimmy en skoter och sen åkte vi på upptäcktsfärd resten av dagen.

Så här ser vårt hus ut där vi bott i snart tre månader. Det ser inte så stort ut men det finns tre sovrum, två toaletter, ett pyttelitet kök och ett vardagsrum. Det har absolut funkat!

Hemresan närmar sig. Idag beställde vi taxi till Bangkok, den hämtar oss klockan 8 på måndag.

Prickig unge gav första sjukhusbesöket

Medan våra stackars grannar bott på sjukhuset med ett av sina barn har vi klarat oss från besök, tills nu. Men det var inte förkylda Max som fick oss att åka dit, istället var det en prickig Milla. Hon hade ett par prickar i ena knävecket redan innan vi åkte till Thailand men de blev bättre några veckor in på resan och försvann nästan helt. Men sen återvände de, grymt mycket fler prickar och på flera olika ställen. I förra veckan besökte vi ett apotek och frågade om de kunde rekommendera någon salva. Killen bakom disken stirrade misstroget på oss när vi förklarade att vi inte besökt någon hudläkare.
- She had this so long and you haven’t gone to a dermatologist?! Vi lämnade apoteket med känslan av att vara ansvarslösa idioter till föräldrar. Men vi konsulterade min kusindoktor via mail och lugnades av att det var ok att vänta med att besöka läkare tills vi kommer hem om hon inte var påverkad av det hela. Det har hon inte varit, förrän nu. När det imorse inte såg speciellt bekvämt ut för henne på benen och rumpan och dessutom kliade en hel del tog vi tag i saken. Vi fick tag på en songtaew till Rayong och konstaterade att det gick fortare än vad någon annan songtaew kört med oss tidigare. Det känns när man sitter på ett flak och far fram i 100 knyck eller mer. Vi kom fram helskinnade i alla fall och hittade till sjukhuset med lite hjälp. Väl där fick vi vänta knappt 45 minuter på att få träffa en läkare som knappt pratade engelska. Han tittade på några av prickarna och berättade att han trodde det var något i stil med inflammerade hårsäckar och att det berodde på värme och fukt. De flesta prickarna sitter på låren, rumpan, knä- och armveck och där blir hon ju extra varm. Vi fick en specialtvål och två olika salvor utskrivna och ombads komma tillbaka om det inte blev bättre inom en vecka. Med förhoppning om att slippa träffa läkaren igen betalade vi 2000 baht och lämnade sjukhuset. Milla gillar att hon har en egen tvål och trodde att prickarna skulle försvinna så snart vi smetat på salvorna. Det gjorde de nu inte så vi lär få fortsätta med dem ett par dagar till. Dessutom satsar vi på att besöka en doktor i Sverige när vi kommer hem om hon fortfarande är prickig. Det vi vet är att det inte smittar. Ingen av oss andra har prickar och alla har använt samma handdukar och så vidare som Milla. Hittills har de inte kliat heller och frågan är om de inte kliar nu för att vi tjatat om att de kanske kliar? Hur som helst är hon inte påverkad av dem och läkaren sa att de inte såg infekterade ut heller, fast han tyckte att hon skulle undvika att bada i havet. Vi får se hur det blir med den rekommendationen, vi kanske låter henne göra det ändå men satsar på att undvika att hon springer runt i blöta badbyxor.
Förutom att Max och Milla har varit helt uppåt väggarna idag och att de bråkat med varandra, vilket i sin tur resulterat i att vi bråkat med dem, så överlevde vi vårt första sjukhusbesök. Förhoppningsvis även det sista innan hemresan.
Kvällen avslutas med ett riktigt oväder, kanske kan det dämpa temperaturen ute något, 35 grader är väldigt varmt.

Visarun till Kambodja med sjuk Max

I förra veckan sa Jimmy och jag till varandra att det var så skönt att barnen varit sjuka så lite som de har. Milla har haft feber en dag och Max har haft lite feber och kass mage i fyra dagar. Annars har de hållit sig friska som nötkärnor. Givetvis blev de sjuka nu, i och med att vi pratat om hur friska de är och vi var tvungna att ta oss över gränsen eftersom våra visum gick ut idag. Milla tvingades vi ge lavemang härom dagen eftersom hon var stenhård i magen och Max blev förkyld i förrgår, för första gången sedan vi lämnade Sverige. Vi packade vatten och spel på våra mobiler för att underhålla barnen i bilen till Kambodja, Max själv tog med sig feber och krupphosta. Han hostade hela vägen till den kambodjanska gränsen och hela vägen hem igen. Taxichauffören påtalade att vi borde ta honom till en doktor och tittade suspekt på oss när Jimmy sa att kruppen brukar gå över efter ett tag. Ungefär som apotekaren som i förra veckan idiotförklarade oss för att vi inte kollat upp några prickar Milla haft väldigt länge.

Två killar tog hand om allt pappersarbete vid gränsen, för 100 baht per person. Som hittat och väldigt skönt att slippa göra det själv med två griniga, varav ett febrigt och hostigt barn kring benen.

Taxiresan till gränsen tog ungefär två och en halv timme. När vi kom dit högg en kille oss och förklarade att de tog hand om allt pappersarbete för 100 baht per person. Det enda vi behövde göra var att skriva under. Medan tulltjänstemännen behandlade våra papper gick vi till taxfreezoonen och kikade i fem minuter. Eftersom vi saknade visum till Kambodja fick vi inte gå in i landet. Det vi såg av Pak Khlong i Kambodja var mer nedgånget än i Poi Pet, där vi var förra gången. Här var det grusvägar som gällde och fler handdragna kärror. Jimmy köpte lite billig Absolut och sen gick vi tillbaka till den thailändska sidan av gränsen. Kön till passkontrollen ringlade hur lång som helst men killen som hjälpte oss med pappersarbetet klämde in oss väldigt långt fram i kön. Han gav någon sorts förklaring till dem som stod precis bakom oss, antagligen handlade det om att vi hade barnen med oss, men det gav väldigt många sura blickar från folk längre bak i kön.

Klockan 14 var vi tillbaka i Ban Phe med 14 nya visum-dagar, precis så många vi behöver innan hemresan. Det var 35 grader varmt så vi gick och slängde oss i poolen. Vi satte på AC:n i huset för att kyla ner lite och som tur var lagades den igår. Ett relä eller liknande la av i den i förrgår natt så när vi vaknade var det lika varmt inne som ute. Även om vi vant oss vid värmen så har vi även vant oss vid lyxen att ha en AC.

I poolen gör vi numera diverse konster. Om någon undrar varför Max är alldeles krokig när vi kommer hem så har ni förklaringen här:

Det var väldigt jobbigt att vara i mitten enligt Max.

Avslutar med en bild från moppeturen hem från kvällens middag, behöver jag tillägga att Max är feberfri nu?

Max satt framför Jimmy hem.

Festivalyra i Ban Phe

Festival i Ban Phe.

Under veckan som varit har det pågått en festival i Ban Phe. Det innebär en extra marknad, livemusik, ett skraltigt tivoli och massor av mat. Man skulle kunna tänka sig att den vanliga måndagsmarknaden skulle tömmas på folk men så var inte fallet. Vi åkte förbi både festivalmarknaden och den vanliga marknaden och på båda var det knökfullt med folk. Max och Milla är mest begeistrade över tivolit. Hela tivolit är en hoppborg, en pytteliten berg-och-dalbana, ett litet tåg på räls och en rostig karusell.

Matilda, Max och Milla väntar på att åkturen ska starta. Det gör den inte förrän hela tåget är fullt.

Berg-och-dalbanan är enligt barnen en höjdare. Det kostar 30 baht att åka och hur många varv åkturen innebär är oklart. Första gången var det fyra varv, andra gången sex varv och den tredje gången sju varv. Sista åkturen i kväll var sju varv, när tåget hade stannat gick tågskötaren genom tåget och släppte loss säkerhetsbommarna, utom på Max och Milla. Han vinkade dessutom tillbaka Matilda, deras kompis, och lät dem åka ett par extra varv. Max kom nedskuttande efteråt och berättade stolt att de fått åka tolv varv. Precis när de kom ner snubblade en kille över lite sladdar på marken, det blixtrade till lite och sen försvann strömmen till hoppborgen. Den sjönk ihop som en ballong med pyspunka och de barn som hoppade just då blev snabbt utkallade av sina föräldrar. Tåget som gick på räls förbjöd Jimmy på en gång barnen att gå i närheten av eftersom elen till tåget gick genom rälsen. Max och Milla har en tendens att snubbla lite här och var och de hade säkert lyckats lägga sig raklånga över spåret och grillats lite snyggt sådär. Thailändsk elsäkerhet när den är som bäst.

På festivalen kunde man köpa supergoda revbensspjäll och lite annat smått och gott. Dessutom fanns öl i treliterskranar som ställdes på bordet. Självklart var vi tvungna att prova det.

Milla, Jimmy, Max, Annika och Matilda på festivalen. Notera påsarna med pepsi framför Milla och Matilda, försäljaren ville behålla flaskorna för pantens skull.

 

Förutom mat, marknad och tivoli har det även visats upp galet pimpade bilar. Det är pick up-liknande bilar där hela flaken gjorts om till ljudanläggningar. När sju bilar stod och poppade för fullt fick de en ravefest att kännas som lite soft bakgrundsmusik. Basen vibrerade i hela kroppen, Milla höll för öronen men Max tyckte det var ballt och ville helst stanna kvar och titta på film på ett av flaken.

Det är en lång festival, ända tills på fredag håller den på. Men det är kul för oss att det är just nu så att det händer något i stan. Vi har hållit oss ganska mycket i och kring Ban Phe de senaste dagarna eftersom jag håller på att sy upp lite kläder hos en skräddare och har provningar lite då och då. Därför har vi för första gången sedan vi kom till Ban Phe besökt en lekplats.

Lekplats i Ban Phe.

Vi släppte lös Max och Milla och satt själva kvar i sarengen och tog det lugnt. Vi insåg när de for runt som tokiga att de nog saknat att få vara på en lekplats. Det var ingen dålig lekplats heller så där lär vi få försöka stanna till fler gånger. Fast vi tänkte på underlaget när Max lekte apa och hängde och dinglade utanför någonstans. Hemma är det ju alltid gummi eller speciellt grus under. Här står lekställningen direkt på betong. Ramlar de ner och slår sig så slår de sig rejält helt enkelt.

I morgon ska vi till Mae Rumphueng, grannstranden, och slappa, sola och bada. På fredag hämtar taxin oss klockan 07 för att köra oss till den kambodjanska gränsen. Vi måste genomföra en klassisk visa-run för att få två veckors visum till. Det är precis så många dagar vi behöver för i morgon, torsdag, är det bara två veckor tills vi påbörjar hemresan. Helt sjukt vad tiden gått fort.

Ännu en födelsedag avklarad

Den här ödlan fångade Milla helt själv. Har någon försökt? De är brutalt snabba. Men Milla är tydligen snabbare!

Härom dagen fick Max och Milla syn på den här lilla ödlan som satt på en solsäng vid poolen. Den försökte smita iväg till en husvägg och försvinna upp mot taket men Milla fångade den i händerna. Det var en söt liten sak som verkade ganska chockad över att bli upplyft, än mer chockad blev den när Max skulle hålla den och lyfte den i svansen. Fast Max blev nog lika förvånad när han stod där med en svansstump i handen. Ödlan försökte smita och när den ramlat i backen och spelat stendöd ett par gånger för att undkomma tvingade jag Milla att släppa den i en buske. Förhoppningsvis överlevde den behandlingen, den smet i alla fall iväg i rabatten. Milla är stolt som en tupp över att det var hon och inte Max som lyckades fånga den.

Igår fick jag sovmorgon. Jimmy drog iväg med barnen direkt när de vaknat och sen väckte de mig med sång och paket på sängen. Jag har tjatat om att jag vill köpa ett kitchigt snäckdrapperi och ta med hem men Jimmy tycker de är skitfula. Men nu hade de köpt ett par mindre snäckspel till mig i present och jag har dessutom fått tillstånd att hänga upp dem på altanen hemma till sommaren. Efter frukosten satte vi oss i sarengen för att köra till Djungelrestaurangen, Classic Forrest.

Att fånga fisk i vattnet på Classic Forrest hade inte direkt varit någon sport.

De andra två gångerna har vi tagit taxi dit då det sagts att det är så svårt att hitta men nu kollade vi på en karta och kom fram till att det borde vara ganska enkelt. Och det var det. Det tog mindre än 40 minuter hemifrån i väldigt lugnt tempo. Vi kollade hur bygget av vattenlandet framskridit sedan sist vi var där och grämde oss över att de kommer att öppna ett par dagar efter att vi åkt hem. Det kommer att bli hur häftigt som helst. Runt restaurangen konstaterade vi att fiskarna är lika hungriga på förmiddagarna som på kvällarna. Vattnet såg ut att koka när de simmade ovanpå varandra för att komma åt maten. Vi avslutade besöket med en lunch och serverades av samma servitris som vid de två tidigare besöken. Hon har av någon anledning fått för sig att Jimmy pratar hur bra thai som helst för hon försöker inte ens prata engelska med honom längre. Ingen förstår någonting men maten var god!

Efter lunchen åkte vi längs med vattnet, längs Mae Rumphueng och bort mot Rayong. Milla sov som en liten gris på ett säte i sarengen och Max gillar att utforska omgivningarna så vi kom nog halvvägs till Rayong innan vi vände tillbaka. Vi stannade på vårt vanliga ställe på Rumphueng och solade och badade. På kvällen testade vi en restaurang vi inte varit på tidigare, enligt tipsaren skulle de ha väldigt goda stekar. Tyvärr hade de bara fläskfilé, på grund av det kinesiska nyåret gick det tydligen inte att få tag i oxfilé. Men det gjorde egentligen ingenting, det var bara väldigt gott med kött efter all kyckling och seafood vi ätit på längden och tvären de senaste månaderna. Till och med Max och Milla åt väldigt mycket kött och verkade gilla variationen. Kvällen till ära hade vi laddat över filmer på både Jimmys och min mobiltelefon. Totalt politiskt inkorrekt satte vi efter maten varsin telefon i händerna på barnen, satte hörlurar på dem och totalnjöt av en kväll där vi visste precis var vi hade dem. I vanliga fall försvinner Milla ut i köket någonstans och Max hittar någonstans att klättra och leka apa. Man kan tycka att de borde vara vana vid att äta på restaurang och veta hur man beter sig men det har nästan blivit tvärt om, de är så vana så de beter sig som hemma. Total failure alltså. Men igår satt Max på sin stol med sin film. Milla satt visserligen i knät på en bordsgranne och kollade film men ändå, man kan inte få allt!

Våra små simmare

Igår hängde vi vid poolen mest hela dagen, vi passade på att filma barnen lite!

Max visar att han kan dyka och simma, suveränt dessutom, i områdets pool.

Milla visar sina simkonster, hon är superduktig!

Bara ett par veckor kvar

Sista lunchen i Ban Phe för mormor och Gösta var även den sämsta matmässigt. Betyget på restaurangerna kring Pinary Park löd annars att de aldrig ätit så mycket god thaimat som här.

I fredags vinkade vi av mormor och Gösta på busstationen. Milla var sur för att de skulle åka och vägrade säga hej då. Mormor och Gösta såg fram emot ett par dagar i Bangkok innan hemresan till Sverige och själva tog vi oss till Rayong för att besöka immigrationskontoret. Eftersom vi hade visum för 60 dagar tänkte vi ansöka om att förlänga det. Vårt single entry visum skulle enligt ambasadtjänstekvinnan i Stockholm gå att förlänga med 30 dagar. Vi åkte songtaew till Rayong och tog därefter en taxi till immigrationskontoret. Vi hade avtalat ett pris för att åka fram och tillbaka, taxichauffören som inte pratade ett ord engelska ringde en vän som pratade knackig engelska och räckte telefonen till Jimmy. Tydligen ville han veta hur lång tid han skulle behöva vänta, vilket vi hade ganska svårt att avgöra innan. Han kunde vänta till klockan 15 sen var han tvungen att åka eftersom han började jobba klockan 15.30 någon annanstans. Vi fyllde i de blanketter som krävdes, kopierade våra departurecards och pass och fick därefter beskedet att de enbart kunde förlänga våra visum med sju dagar. Problemet var att vi hade lämnat landet när vi åkte till Kambodja och därför bara fått visum för 15 dagar när vi kom tillbaka. Ett sådant visum är inte möjligt att förlänga mer än de sju dagar de erbjöd oss och vårt enda alternativ är att åka till Kambodja, igen. Gör vi det får vi återigen 15 dagar och det är precis vad vi behöver för att vara i Thailand lagligt ända tills vi åker hem den 12 april. Stannar vi utan giltigt visum bötfäller de oss med 500 baht per dag per person när vi väl försöker lämna landet. Vi betalade 1 900 baht per person för våra sju dagar och tog taxin tillbaka till Rayong. Klockan var bara 14.15 så det var gott om tid kvar. Tillbaka i Rayong köpte vi glass på köpcentrat innan vi tog en Songtaew tillbaka till Ban Phe.

Vi börjar ställa in oss på ännu en resa till Kambodja men den här gången satsar vi på den närmsta gränsen för att minimera restiden. Om drygt två veckor måste vi göra resan. Surt men sant.

I Pinary Park, området där vi bor, har ganska många av dem vi lärt känna åkt hem. Milla tycker nog det är jobbigast eftersom hon är van att springa mellan en del av husen och inte förstår att det är tomt eller bor andra människor där nu. Max är nog den som reagerar minst. Både Jimmy och jag tycker det är tråkigt att så många försvinner. Men å andra sidan är det knappt fyra veckor tills vi själva gör det. Vi avslutar med tre dagar i Bangkok så jag inser nu att vi bara har tre veckor och en dag kvar i området. Tiden går sjukt fort.