Hemma igen med massor av minnen


Milla fick nya flätor i håret en av de sista dagarna av en av massagetanterna på stranden.

Vår resa är slut och vi undrar var de här tre månaderna tog vägen? Vi lämnade Ban Phe i måndags morse, Ban Phe som vuxit på oss. I början var vi inte helt odelat positiva men den lilla staden och området har vuxit med tiden. Vi har trivts hur bra som helst och hoppas verkligen att vi kommer tillbaka någon gång.

Utsikt över partyön, Koh Samet, från Ban Phes strand.

Precis som vi inledde avslutade vi resan, i Bangkok. Det är lätt att märka att både vi och barnen vant oss vid landet när vi jämförde de första dagarna i Bangkok med de avslutande. Den här gången gick vi ännu mer än förra gången och även om vi hade vagn med till Milla gick hon också mer själv eftersom hon ville det. När vi frågade om hon skulle sätta sig i vagnen svarade den envisa ungen:

”Nej, om jag går på trottoaren går jag själv men om vi går på vägen så håller jag i vagnen, så är det.”

Fast Max var fortfarande lite avundsjuk på Milla för möjligheten att sitta i vagnen. Han gick hela dagarna utan att klaga men när vi berömde honom för det kunde han inte låta bli att påpeka det för oss.

”Jag bara går och går och Milla är bara lat.”

Taxin som körde oss från Ban Phe till Bangkok hade den sämsta chauffören vi åkt med hittills. Sättet att köra gick ut på att trampa på gasen i tre sekunder och därefter släppa gasen alternativt bromsa lika länge. Sen funderade vi på om det var något fel på bilen eftersom han körde max 70 kilometer i timmen den första timmen av resan på motorvägen. Vi kom i alla fall fram till slut och när vi lämnat all packning på hotellrummet gick vi till Baiyoke Sky hotel, Bangkoks högsta byggnad med sina 309 meter, som låg inte långt från vårt hotell, Eastin Makkasan Bangkok.

Självklart kollade vi utsikten från Bayioke.

Från 88:e våningen såg vi hela Bangkok.

Efter Baiyoke tog vi en tuk tuk till Khao San Road, back packer gatan nummer ett som varken Jimmy eller jag besökt på 15 respektive tolv år.

Max fick äntligen den hennatatuering på ryggen som han velat ha hela resan. Det väckte en del uppmärksamhet på gatan när han kom gående utan tröja med en jättedrake på ryggen.

Från Khao San Road tog vi en båt på Chao Phraya River. Vi tog en local boat vilket innebar en del trängsel men ett väldigt lågt pris, 15 baht, alltså ungefär tre kronor, per person.

På Chao Phraya River.

Vi klev av vid Wat Pho och insåg till slut att det var en speciell dag. Delar av stan var avstängd, det var många poliser i rörelse och när vi stod uppe på ett tempel sköts en lång salut. Efteråt bjöds det på mat och dricka i templet. När vi gick förbi ropade flera personer åt oss att det var gratis mat och de som serverade maten tyckte det var jätteroligt att försöka få Max och Milla att smaka svart gele. De gillade det inte. När vi lämnade templet rådde det en kuslig stämning på gatorna. Efter att ha sett x antal avsnitt av zombie-serien Walking Dead var det lite läbbigt. Gatorna var helt tomma på trafik och det var inte speciellt mycket folk i rörelse heller. Max och Milla passade på att springa som tokar. Hur ofta kommer de att få chans att springa hur som helst på tomma gator i en av världens största städer? En dam försökte hejda dem med hänvisning till bilarna och bjöd på kokoskolor för att få dem att stå stilla. Hon förklarade att det var en nationell sorgedag, att myndigheterna berättat att det var den 100:e dagen efter drottningens systers dödsdag och att det var därför så mycket affärer och kontor var stängda. Hon berättade också att hon hade tio katter hemma och att hon hade varit och köpt kattmat. Katterna var också anledningen till att hon aldrig varit i Ban Phe eftersom hon inte lämnade Bangkok så ofta.

Wat Pho i Bangkok.

Den liggande Buddhan i Wat Pho var enorm.

Bild på drottningens syster som den nationella sorgedagen handlade om.

Öde gator i Bangkok hör inte till vanligheterna.

Tisdagen ägnade vi åt Dream World, ett nöjesfält en bit utanför Bangkok. Vi åkte dit med en otroligt pimpad taxi där det fanns skyltar om vad som var förbjudet i bilen.

No bom bom här inte.

Dream World var en hit, förutom att Max och Milla var för korta för många av attraktionerna.

Max favorit-attraktion, Super Splash. Den var som en kort och mer blöt variant av Flumeride på Liseberg. Super Splash var en lång backe upp och en lång backe ner. Eftersom det inte var någon kö alls lät de Max sitta kvar längst fram ett antal varv på rad.

I snölandet var det -4,5 grader, både Max och Milla frös i sina shorts trots att de fick låna tjocka jakor. Max shorts var dessutom genomblöta så han hackade tänder rejält. Därför åkte vi bara pulka en gång innan vi gick ut i värmen igen.

 

Onsdagen inleddes med poolhäng på tionde våningen där vi hade utsikt över Bayioke.

Sen tog vi en tuk tuk till MBK, ett gigantiskt köpcenter, och satt fast i bilköer som aldrig tycktes ta slut. Vi gjorde inte om misstaget utan tog skytrain tillbaka på eftermiddagen.

På kvällen åkte vi tillbaka till Khao San Road eftersom Jimmy ville köpa en väska där. Som tur var hittade vi en tant som sålde grillade kackerlackor men eftersom hon sa att dem och gräshopporna var för starka för ett barn köpte vi de här smaskiga larverna istället.

Det krävdes att jag käkade en larv först men sen provade han faktiskt! Fast han ville inte ha mer än en.

Efter middagen passade Max på att skrämma skiten ur Jimmy och mig när han helt plötsligt försvann. Vi höll på att betala middagen som vi ätit på gatan och spände fast Milla i vagnen när jag frågade Jimmy var Max var. Jimmy hann vråla Max rätt ut tre gånger innan han dök upp längre bort på gatan. När paniken och lättnaden blandats resulterade det i en rejäl utskällning. Tydligen ville han hitta den där killen som gjorde henna-tatueringen på honom, ett antal kvarter bort. Han hann inte så långt.

Hemresedagen, torsdagen, packade jag medan Jimmy, Max och Milla roade sig i lekrummet på hotellet. En vinnande deal för oss båda eftersom jag njöt av att slippa barnen ett tag och Jimmy njöt av att slippa packa. Eftersom vi shoppat en del i Bangkok hade vi inte längre plats för alla saker och därför hade vi köpt ytterligare en väska. För att jämna ut viken mellan väskorna krävdes en del ompackning. När vi åkte till Thailand hade vi två ganska sparsamt packade väskor med oss, när vi lämnade hade vi fyra stora, smetfulla väskor. En portier på hotellet lyfte inte ens på ögonbrynen när han hjälpte oss ner med packningen. Tydligen brukar hotellets gäster ha hur mycket packning som helst med sig för han frågade om vi varit i Thailand i två veckor. När vi checkat ut fördrev vi tiden på stan. Vi trängdes i gränderna i Chinatown, åkte lite mer båt på Chao Phraya och åt lunch på Khao San Road. Där hade en del tjuvstartat Songkran, det thailändska nyåret, med tillhörande vattenkrig.

Varken Max eller Milla beklagade att de blev skjutna på.

Hemresan gick bra och en timme i Wien, jämfört med de 14 vi spenderade där förra gången, kändes som en dröm. När vi klev av i Stockholm var både Max och Milla maximalt uppskruvade trots att de varit vakna i sju timmar redan. De såg fram emot att leka med kompisar hemma och flygvärdinnorna undrade om vi gett kaffet till dem istället för att dricka det själva. Det känns helt okej att vara hemma men allvarligt, det här är inte det väder jag förväntat mig i mitten av april. Är det här vår kan vi lika gärna hoppa över den och ta sommaren direkt.

Ska det vara så här i mitten av april?!

Det är ju så här vi vill ha det!

2 reaktion på “Hemma igen med massor av minnen